De nationella provens slutspurt!

Jag tänkte inte säga så mycket om de nationella proven i år. Vi vet när de kommer, det blir alltid lite stressigt att få ihop genomförande, rättning och synka det hela med elevernas övriga undervisning. Men det brukar gå bra, lite struktur och planering i god tid och allt fungerar.

Men så kom vecka 20, jag pratar veckor, jag är lärare. De nationella proven i samhällskunskap kom i ett väl förseglat brev på posten.  Genomförandet skulle ske under tisdag och torsdag förmiddag. När jag tillsammans med min klass öppnade delprov A i tisdags hade jag en bra magkänsla, det är spännande med nationella prov. De brukar vara bra och testa det som kunskapskraven ska mäta. Delprov A var i mina mått mätt ganska bra. Jag tyckte jag fick grepp om elevernas nivå trots många essäfrågor. Dessutom kändes det som att många elever lyckats bra på provet efter snabb koll från min sida.

Efter att ha lyssnat med mina elever så tyckte de att tisdagens prov var jobbigt, kommentarer som ”är det vår uthållighet som tränas?” och ”har samhällskunskapen börjat med BIP-test?”, var vanliga. Många menade också att de inte orkade svara ordentligt på de sista frågorna, jag förstår dem. Och jag ska erkänna att jag började fundera på vad vi egentligen mäter, är det kanske uthållighet och förmåga att skriva långa resonerande texter istället för kunskaper i ämnet?

Essäfrågor i all ära, torsdagens prov kanske blir bättre tänkte jag. Lite mer snabba kunskapsfrågor som stämmer av nivån och någon fråga med resonemang och diskussion i fokus. Men icke, delprov B var snäppet värre och till råga på allt kändes frågorna igen. Hur många gånger ska en  elev behöva föra en diskussion kring källkritik?

Eleverna öppnar proven, jag ser deras besvikelse, jag hör suckarna. Jag peppar dem men känner ilskan bubbla upp inombords. Jag står på deras sida, varför ska de behöva göra det här provet också? De har skrivit nationella prov i fem ämnen. De har skrivit två långa uppsatser i engelska och i svenska. Ska de skriva ännu mer, för hand dessutom? Proven är inte digitala, de kommer i pappersform. Blyertspenna och sudd. Varsågod.

Jag brukar vara positiv till nationella prov. Jag gillar att utvärdera min undervisning på det sättet. Det blir en vägledning till de ibland ganska snåriga kunskapskraven i LGR11. Men den här gången har jag klivit över på motståndarnas sida. Det måste gå att göra den här typen av avstämningar mer tillgängliga och mer anpassade för mottagaren. En 16-åring som med tre veckor kvar till skolavslutningen i årskurs 9 har helt andra saker att tänka på. Och ni som har sett provet, vad tycker ni om fråga 13 egentligen? Ganska märklig är min åsikt. De sitter ju här nu framför mig med huvudet fullt av just de tankarna.

image

Annonser
Det här inlägget postades i Från läraren, LGR11 och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s